Ada hade varit sjuk och opererats för blindtarmen. Väl utskriven var hon med Kal i Slottskogen och promenerade. Uppe vid Vattentornet, där man ser ut över halva stan, satte sig det unga paret.
– Di, Kal, vell du se, var di operera maj för blinntarmen?
– Vesst vell ja de, sa Kålle intresserad.
– Där bôtte va de, sa Ada och pekade på Sahlgrenska…
Kal åker mycket spårvagn. En ganska ung Kal gick ut ur spårvagnen utan att stänga dörren. En äldre, frusen dam inne i vagnen ropade något spydigt efter honom:
– Hör nu, har ni ingen dörr hemma hos er? Kal vände, stack in huvudet och svarade:
– De har vi allt, tanten lella, men den tar en la faen inte me saj i spårvagn heller?
Kal å Ada spatserade längs med kajen.
Plötsligt flyger en mås förbi och släpper lite vitt på Adas kappa.
Ada:
– Kal! Såg du vad måsen gjorde! Har du lite papper å torka me?
Kal:
– Javesst har ja papper. Men hur ska jag hinna ifatt måsen?