Kal och Ada-skämten kom till i början på 1900-talet då de dök upp som karaktärer vid olika revyer och humoristiska teaterpjäser. Kal o Ada-historierna får ses som ursprunget till de mer ”moderna” göteborgsvitsarna (även om de sistnämnda i större utsträckning går ut på olika ordvitsar).
De två personerna heter egentligen Kålle / Kâlle och Ada och är ”urgöteborgare” – dvs skämtglada och arbetarklass som älskar Göteborg och föraktar överklassen från Stockholm. De är inte helt olika spårvagnsföraren Rolf Allan Mjunstedt som spelas av Lasse Brandeby i Rena rama Rolf. Kal och Ada är ett par som även umgås med paret Osborn med sin Beda.
Ada hade varit sjuk och opererats för blindtarmen. Väl utskriven var hon med Kal i Slottskogen och promenerade. Uppe vid Vattentornet, där man ser ut över halva stan, satte sig det unga paret.
– Di, Kal, vell du se, var di operera maj för blinntarmen?
– Vesst vell ja de, sa Kålle intresserad.
– Där bôtte va de, sa Ada och pekade på Sahlgrenska…
Kal åker mycket spårvagn. En ganska ung Kal gick ut ur spårvagnen utan att stänga dörren. En äldre, frusen dam inne i vagnen ropade något spydigt efter honom:
– Hör nu, har ni ingen dörr hemma hos er?
Kal vände, stack in huvudet och svarade:
– De har vi allt, tanten lella, men den tar en la faen inte me saj i spårvagn heller?
Kal å Ada spatserade längs med kajen.
Plötsligt flyger en mås förbi och släpper lite vitt på Adas kappa.
Ada:
– Kal! Såg du vad måsen gjorde! Har du lite papper å torka me?
Kal:
– Javesst har ja papper. Men hur ska jag hinna ifatt måsen?
Varför är Ada så förtjust i Bohuslän?
Varje klippa är Kal.
Kolla, Ada, där kommer en specialpolis!
– Ja, du, Säpofaen.